Ttött vid den här tiden. Har hitintills mest småätit vitkål, morötter och alla koppar the och kaffe som är mitt obligatorium. Min T har tidigare frågat om jag inte är nyfiken på vem jag är utan äs. Den har ju funnits med ett tag nu. Jag tror att jag kan minnas vem jag är utan äs, men däremot inte vem jag är utan mitt dåliga självförtroende.
Jag har väl nöjt mig med att se mig själv som en ganska ensam person, som sitter vid sidan av och betraktar. Nu är det mer tydligt än någonsin, men på ett sätt finns det något lockande i att min hjärna av förståeliga skäl för närvarande är trögare. Jag betraktar, men det är genom ett dimhöljt fönster och jag bryr mig mindre. Att vara likgilitig är inget trevligt tillstånd men det skyddar. Jag vet faktiskt inte hur jag ska ta mig ur det här. Jag är livrädd för den andra delen av äs, den som besöker mig bara ibland nuförtiden. Bättre att vara anorektisk.
För jag orkar inte ta itu med livet kanske. Vad är alternativet säger T, ja vad är egentligen alternativet? Det är att försöka och överleva eller att jag lever det här icke- livet. Men det känns inte som jag har slagit i botten än. Det kanske är det jag väntar på. Min kropp kan bära runt på mig fast jag egentligen inte borde orka och då gills det itne riktigt. Jag svimmar inte, får int ett extremt lågt bmi, jag blir inte j ä t t e s j u k. Så sjuk att det inte längre känns som en skam att ta emot hjälp. Jag längtar nog efter att någon ska förstå att jag är känslig, ledsen, ensam, usel utan att jag ska behöva berätta en lång historia.
nu ska jag försöka ordna något att äta. får se hur det går
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar