Bloggens syfte är att bli min ångestsnickerboa, där jag kan stänga in mig en stund och tälja trägubbar av ord medan oron står utanför och bankar och vill ge mig stryk. Får se hur väl det lyckas. Är duktigt trött på det här livet nu, det här icke- livet som jag pysslat med alldeles för länge. Men det är en trygg värld till viss del, och det är väl därför den är så svår att släppa.
Första gången jag började "krångla med maten" var jag cirka 13. Min pubertet var i full gång och jag minns tydligt vid något tillfälle att killarna i klassen som regelbundet tjuvkikade på tjejerna i duschen hade ställt upp någon slags betygsättning av våra kroppar, jag hamnade tämligen lågt på den listan med motiveringen att jag var lönnfet. Jag vet inte om det är relevant för att jag senare började springa som en tok i elljusspåret med en diet bestående av hårdbröd men det är iallafall något som satt sig i huvudet. Jag fick snabbt upp min kondition och blev rätt snabb där i skogen, men jag hade ingen lust att gå med i byns sportklubb. Jag tävlade mot något annat ävenom jag inte var medveten om det kanske just då.
Min mamma var ganska upptagen med min lillebror som fötts den våren, han var prematur och de fick tillbringa mycket tid på sjukan 11 mil bort. Sommarlovet det året gick jag väl ner 15 kilo i runda slängar, vet faktiskt än idag inte riktigt vilken som var min lägsta vikt eftersom vi gudskelov inte hade någon våg hemma men den låg nog någonstans under 40 kilo. Mina föräldrar märkte ju att jag i princip slutat äta och de försökte väl på sitt sätt få mig att sluta med "dumheterna", vilket inte fungerade särskilt bra. Men mot slutet av sommarlovet efter att mina föräldrar hotat att ta mig till BUP sp började jag äta igen. I början var det nog snarare regelrätta hetsätningar av choklad och flingor, snabb energi som min kropp suktade efter. Jag gick upp i vikt och det dög för vår gammalmodiga skolsköterska som vägde mig regelbundet, detta var dock den enda hjälpen jag fick då.. Jag hade med andra ord bara en kortare "släng av anorexi", iallfall verkade det vara omgivningens uppfattning.
jag fortsätter imorgon med resten...ska försöka hitta nån inrefridknapp så att jag kan somna och orka upp till mitt terapisamtal imorgon
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar