Högstadiet har jag märkligt nog inga särskilda minnen ifrån tror jag. Jag var fortfarande smal men inget uppseendeväckande. Kommer inte riktigt ihåg om jag försökte mig på att kräkas då. Har för mig att jag läste om det men det kom inte riktigt till handling på det sättet. Jag minns dock att jag ofta kände mig utanför. Utanför är nog ordet som förföljt mig även som vuxen. Jag hade två hyfsat nära kompisar (men inte nära nog att vi egentligen adresserade min ätstörning). De började umgås lite med andra tjejer i klassen och jag hängde väl på ibland men ufokänslan fanns där. Jag läste mycket. Läste igenom större delen av vårt lilla bybibblas utbud av sci- fi, tantsnusk och andra litterära storverk som Isfolket. Jag läste och grubblade. Gick ut högstadiet med medelbetyg som antagligen varit högre om jag anstrngt mig lite mer.
Någonstans där i nian blev jag vegetarian, tror att en stor del av beslutet vilade på någon slags obstinat grund att göra tonårsuppror. Jag var inte särskilt intresserad av det motsatta könet (trodde jag iallafall) eller att vara ute och dricka häxblandningar. Genom att bli vegetarian kunde jag enkelt göra min käre fader skitarg. Dels för att han kopplade det till mina tidigare matkrångel, och riktig mat består enligt honom av kött och potatis . Jag kan förstå hans reaktion, men det hade nog mer med uppror än ätstörningar just då.
Har lyckats peta i lite mackor med hummus och keso med hjälp av lite ångestlindring i form av zyprexa så nu ska jag se om jag kan samla tankarna nog för att fortsätta. På gymnasiet mådde jag hyfsat i perioder med inslag av min låga självkänsla och allmäna blyghet-Nånstans där upptäckte jag killar, men mest i form av en och annan hockeykille... . Under den här tiden kände jag mig obekväm i mig själv, tyckte att jag var rätt ful, men när min vanliga korta frisyr växt ut och jag började bära urringat fick jag plötsligt mer uppmärksamhet...man kanske kan säga att jag började mina gymnasieår som rödhårig feminist och slutade dem som en något attraktivare mörkhårig men, änmer förvirrad person. Längtade bort från den lilla hemkommunen, så jag blev upprymd när jag kom in på universitetet i Umeå. Den historien förtjänar nästan ett eget kapitel för det var då som min ätstörningskarriär tog fart igen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar