När jag tänker tillbaka på åren i Umeå så känner jag mest en sorg över hur det blev. Jag kommer nog ha svårt att koppla ihop den stan med annat än min sjukdom tyvärr. Min bulimi blev på många sätt min enda vän och sällskap. En rätt usel vän som misshandlade mig dagligen, men, något slags sällskap var det ju. Träffade hyfsat snart en ny kille, en snäll och rar dalmas. Mådde lite bättre en stund, men såklart, att försöka hänga upp lyckan på en annan person funkar sällan. Pluggade till sjuksköterska, fattar än idag inte riktigt hur jag tog mig igenom utbildningen då jag knappt sov på nätterna. Fick gå om en av kurserna annars var detingen större svårigheter (vet inte om det berodde på min inneboende kapacitet eller brister i utbildningen...antagligen båda delarna).
Fick efter utbildningen jobb på en annan ort och flyttade. Min pojkvän kom efter men han tröttnade väl på att bara sitta hemma och dega och vänta på att jag skulle komma hem efter jobbet och sätta igång med mina halvt dolda hetsäningar som vi aldrig benämde med ord. Han flyttade hem till dalarna och vi hade något slags distansförhållande med on/off- knapp.
Min bulimi styrde mina kvällar. Om dagarna åt jag väl rätt normalt och jobbade, ingen märkte av något vad jag vet. Jag kunde ju låta min ätstörning härja fritt nu även om jag inbillade mig att jag hade någon slags kontroll. Ibland kändes de dä hetsätningarna som en ren plikt, som något jag behövde få gjort för att få ro i kroppen. Den var rätt bra på att blockera jobbiga känslor som jag kanske hade behövt ta itu med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar