Det är tufft just nu. Vill att omgivningen ska förstå hur jag mår utan alltför mycket förklaringar men det går inte om jag inte blir smalare. Som det är nu skulle väl folk som känner mig se att jag gått ner i vikt, men det skulle lika gärna kunna härledas till ett slitigt tvåbarnsliv. Jag har stannat på någon slags vikt och kroppen vägrar gå ner mer verkar det som. Jag tror att min vilja att det ska synas delvis har att göra med att jag har mått jävligt dåligt under mina år som normalviktig. Ser man ut som en belsenfånge har man liksom rätt att må dåligt. Samma grej som att anorexi på nåt sjukt jävla sätt har en viss status medan bulimi och hetsätning är smutsigt och fult. Där kan man ju babbla hur mycket som helst om det här med att "renhet", är en högt värderad egenskap hos kvinnor, fortfarande, och gör att gränserna mellan ett normalt ätande och ett onormalt äande iband är svårt att se. Ska nog skriva ett Flyttade inlägg om nån annan gång om jag ids...
Känner mig ofta som en misslyckad anorektiker som inte kan stå emot att äta ibland vilket gör att min vikt avstannar. Det är nog en vanlig fördom att anorektiker enbart lever på luft, men jag tror att det är betydligt vanligare (om man nu inte är inlagd med näringsdropp) att man faktiskt äter, men kanske konstiga saker eller på konstiga tider. Man har en lista på mat som går hyfsat att äta, till slut blir den listan kringskuren och ytterligare begränsad.
Ska försöka skriva lita om min tid i Umeå. Började arkeologkursen där. Jag och de två kompisarna jag nämde tidigare flyttade tillsammans och delade en trea i studentområdet. Hade knappt rört alkohol tidigare men nu upptäckte jag att cider var rätt gott och blev allmänt lösaktig, med en hel del dumma val vad gäller killfronten. Nåväl, fick en "riktig" pojkvän så småningom och där nånstans gled jag och mina vänner (som är tvillingar) ifrån varandra:Bodde själv emellanåt eller tillsammans med min pojkvän i olika kollektiv med hans kompisar. Mådde hyfsat och jag kommer inte exakt ihåg när min ätstörning bröt igenom igen men någonstans ville jag gå ner ett par kilon. Återupptog löpträning och minskade på kalorierna. Detta barkade ju såklart åt helvete efter ett tag. Drack nutrilette och åt morötter och gick ner i vikt. Var inte nere på samma bmi som nu men var rätt smal. Och här någonstans blev jag bulimisk. Under den här tiden jobbade jag som personlig assistent innan jag sökte till syrraprogrammet. Man hade ju inte så mycket pengar och jag hetsåt inte extremt sådär i början men det var det som fanns typ knäckebröd med smör eller massa pasta, eller geggor på det som fanns att tillgå som jag snabbt gjorde mig av med. Det var nog tur att jag var fattig på den tiden...
Min bulimi var mer eller mindre intensiv under den här perioden och min dåvarande pojkvän fick mig att söka hjälp. Jag fick gå i samtal på ortens ätstörningscentrum hos en terapeututbildad sjuksköterska (remitterades av primärvården) Menigen var att jag skulle skriva ner vad jag åt och identifiera i vilka situationer jag hetsåt. Jag gick inte särskilt länge där, de ansåg nog att jag behövde mer hjälp och jag erbjöds att gå med i en dbt- grupp. Jag vågade aldrig riktigt ta det steget nu vilket jag kan ångra i efterhand. Ibland mådde jag bättre och då kunde jag hantera maten bättre men jag var på intet sätt frisk. När min pojkvän ringde och gjorde slut med mig på juldagen (efter ett ca 3 årigt förhållande) excellerade min självdestruktiva sida. Jag hade även börjat skära/rispa mig när ångesten knackade på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar