vad är alternativet?

Ttött vid den här tiden. Har hitintills mest småätit vitkål, morötter och alla koppar the och kaffe som är mitt obligatorium. Min T har tidigare frågat om jag inte är nyfiken på vem jag är utan äs. Den har ju funnits med ett tag nu. Jag tror att jag kan minnas vem jag är utan äs, men däremot inte vem jag är utan mitt dåliga självförtroende.

Jag har väl nöjt mig med att se mig själv som en ganska ensam person, som sitter vid sidan av och betraktar. Nu är det mer tydligt än någonsin, men på ett sätt finns det något lockande i att min hjärna av förståeliga skäl för närvarande är trögare. Jag betraktar, men det är genom ett dimhöljt fönster och jag bryr mig mindre. Att vara likgilitig är inget trevligt tillstånd men det skyddar. Jag vet faktiskt inte hur jag ska ta mig ur det här. Jag är livrädd för den andra delen av äs, den som besöker mig bara ibland nuförtiden. Bättre att vara anorektisk.
För jag orkar inte ta itu med livet kanske. Vad är alternativet säger T, ja vad är egentligen alternativet? Det är att försöka och överleva eller att jag lever det här icke- livet. Men det känns inte som jag har slagit i botten än. Det kanske är det jag väntar på. Min kropp kan bära runt på mig fast jag egentligen inte borde orka och då gills det itne riktigt. Jag svimmar inte, får int ett extremt lågt bmi, jag blir inte j ä t t e s j u k. Så sjuk att det inte längre känns som en skam att ta emot hjälp. Jag längtar nog efter att någon ska förstå att jag är känslig, ledsen, ensam, usel utan att jag ska behöva berätta en lång historia.

nu ska jag försöka ordna något att äta. får se hur det går

4

När jag tänker tillbaka på åren i Umeå så känner jag mest en sorg över hur det blev. Jag kommer nog ha svårt att koppla ihop den stan med annat än min sjukdom tyvärr. Min bulimi blev på många sätt min enda vän och sällskap. En rätt usel vän som misshandlade mig dagligen, men, något slags sällskap var det ju. Träffade hyfsat snart en ny kille, en snäll och rar dalmas. Mådde lite bättre en stund, men såklart, att försöka hänga upp lyckan på en annan person funkar sällan. Pluggade till sjuksköterska, fattar än idag inte riktigt hur jag tog mig igenom utbildningen då jag knappt sov på nätterna. Fick gå om en av kurserna annars var detingen större svårigheter (vet inte om det berodde på min inneboende kapacitet eller brister i utbildningen...antagligen båda delarna).

Fick efter utbildningen jobb på en annan ort och flyttade. Min pojkvän kom efter men han tröttnade väl på att bara sitta hemma och dega och vänta på att jag skulle komma hem efter jobbet och sätta igång med mina halvt dolda hetsäningar som vi aldrig benämde med ord. Han flyttade hem till dalarna och vi hade något slags distansförhållande med on/off- knapp.

Min bulimi styrde mina kvällar. Om dagarna åt jag väl rätt normalt och jobbade, ingen märkte av något vad jag vet. Jag kunde ju låta min ätstörning härja fritt nu även om jag inbillade mig att jag hade någon slags kontroll. Ibland kändes de dä hetsätningarna som en ren plikt, som något jag behövde få gjort för att få ro i kroppen. Den var rätt bra på att blockera jobbiga känslor som jag kanske hade behövt ta itu med.

och det fortsätter...

Det är tufft just nu. Vill att omgivningen ska förstå hur jag mår utan alltför mycket förklaringar men det går inte om jag inte blir smalare. Som det är nu skulle väl folk som känner mig se att jag gått ner i vikt, men det skulle lika gärna kunna härledas till ett slitigt tvåbarnsliv. Jag har stannat på någon slags vikt och kroppen vägrar gå ner mer verkar det som. Jag tror att min vilja att det ska synas delvis har att göra med att jag har mått jävligt dåligt under mina år som normalviktig. Ser man ut som en belsenfånge har man liksom rätt att må dåligt. Samma grej som att anorexi på nåt sjukt jävla sätt har en viss status medan bulimi och hetsätning är smutsigt och fult. Där kan man ju babbla hur mycket som helst om det här med att "renhet", är en högt värderad egenskap hos kvinnor, fortfarande, och gör att gränserna mellan ett normalt ätande och ett onormalt äande iband är svårt att se. Ska nog skriva ett Flyttade inlägg om nån annan gång om jag ids...
Känner mig ofta som en misslyckad anorektiker som inte kan stå emot att äta ibland vilket gör att min vikt avstannar. Det är nog en vanlig fördom att anorektiker enbart lever på luft, men jag tror att det är betydligt vanligare (om man nu inte är inlagd med näringsdropp) att man faktiskt äter, men kanske konstiga saker eller på konstiga tider. Man har en lista på mat som går hyfsat att äta, till slut blir den listan kringskuren och ytterligare begränsad.

Ska försöka skriva lita om min tid i Umeå. Började arkeologkursen där. Jag och de två kompisarna jag nämde tidigare flyttade tillsammans och delade en trea i studentområdet. Hade knappt rört alkohol tidigare men nu upptäckte jag att cider var rätt gott och blev allmänt lösaktig, med en hel del dumma val vad gäller killfronten. Nåväl, fick en "riktig" pojkvän så småningom och där nånstans gled jag och mina vänner (som är tvillingar) ifrån varandra:Bodde själv emellanåt eller tillsammans med min pojkvän i olika kollektiv med hans kompisar. Mådde hyfsat och jag kommer inte exakt ihåg när min ätstörning bröt igenom igen men någonstans ville jag gå ner ett par kilon. Återupptog löpträning och minskade på kalorierna. Detta barkade ju såklart åt helvete efter ett tag. Drack nutrilette och åt morötter och gick ner i vikt. Var inte nere på samma bmi som nu men var rätt smal. Och här någonstans blev jag bulimisk. Under den här tiden jobbade jag som personlig assistent innan jag sökte till syrraprogrammet. Man hade ju inte så mycket pengar och jag hetsåt inte extremt sådär i början men det var det som fanns typ knäckebröd med smör eller massa pasta, eller geggor på det som fanns att tillgå som jag snabbt gjorde mig av med. Det var nog tur att jag var fattig på den tiden...

Min bulimi var mer eller mindre intensiv under den här perioden och  min dåvarande pojkvän fick mig att söka hjälp. Jag fick gå i samtal på ortens ätstörningscentrum hos en terapeututbildad sjuksköterska (remitterades av primärvården) Menigen var att jag skulle skriva ner vad jag åt och identifiera i vilka situationer jag hetsåt. Jag gick inte särskilt länge där, de ansåg nog att jag behövde mer hjälp och jag erbjöds att gå med i en dbt- grupp. Jag vågade aldrig riktigt ta det steget nu vilket jag kan ångra i efterhand. Ibland mådde jag bättre och då kunde jag hantera maten bättre men jag var på intet sätt frisk. När min pojkvän ringde och gjorde slut med mig på juldagen (efter ett ca 3 årigt förhållande) excellerade min självdestruktiva sida. Jag hade även börjat skära/rispa mig när ångesten knackade på.

del 2

Högstadiet har jag märkligt nog inga särskilda minnen ifrån tror jag. Jag var fortfarande smal men inget uppseendeväckande. Kommer inte riktigt ihåg om jag försökte mig på att kräkas då. Har för mig att jag läste om det men det kom inte riktigt till handling på det sättet. Jag minns dock att jag ofta kände mig utanför. Utanför är nog ordet som förföljt mig även som vuxen. Jag hade två hyfsat nära kompisar (men inte nära nog att vi egentligen adresserade min ätstörning). De började umgås lite med andra tjejer i klassen och jag hängde väl på ibland men ufokänslan fanns där. Jag läste mycket. Läste igenom större delen av vårt lilla bybibblas utbud av sci- fi, tantsnusk och andra litterära storverk som Isfolket. Jag läste och grubblade. Gick ut högstadiet med medelbetyg som antagligen varit högre om jag anstrngt mig lite mer.

Någonstans där i nian blev jag vegetarian, tror att en stor del av beslutet vilade på någon slags obstinat grund att göra tonårsuppror. Jag var inte särskilt intresserad av det motsatta könet (trodde jag iallafall) eller att vara ute och dricka häxblandningar. Genom att bli vegetarian kunde jag enkelt göra min käre fader skitarg. Dels för att han kopplade det till mina tidigare matkrångel, och riktig mat består enligt honom av kött och potatis . Jag kan förstå hans reaktion,  men det hade nog mer med uppror än ätstörningar just då.

Har lyckats peta i lite mackor med hummus och keso med hjälp av lite ångestlindring i form  av zyprexa så nu ska jag se om jag kan samla tankarna nog för att fortsätta. På gymnasiet mådde jag hyfsat i perioder med inslag av min låga självkänsla och allmäna blyghet-Nånstans där upptäckte jag killar, men mest i form av en och annan hockeykille... . Under den här tiden kände jag mig obekväm i mig själv, tyckte att jag var rätt ful, men när min vanliga korta frisyr växt ut och jag började bära urringat fick jag plötsligt mer uppmärksamhet...man kanske kan säga att jag började mina gymnasieår som rödhårig feminist och slutade dem som en något attraktivare mörkhårig men,  änmer förvirrad person. Längtade bort från den lilla hemkommunen, så jag blev upprymd när jag kom in på universitetet i Umeå. Den historien förtjänar nästan ett eget kapitel för det var då som min ätstörningskarriär tog fart igen...

hur det började, eller en ganska vanlig historia

Bloggens syfte är att bli min ångestsnickerboa, där jag kan stänga in mig en stund och tälja trägubbar av ord medan oron står utanför och bankar och vill ge mig stryk. Får se hur väl det lyckas. Är duktigt trött på det här livet nu, det här icke- livet som jag pysslat med alldeles för länge. Men det är en trygg värld till viss del, och det är väl därför den är så svår att släppa.

Första gången jag började "krångla med maten" var jag cirka 13. Min pubertet var i full gång och jag minns tydligt vid något tillfälle att killarna i klassen som regelbundet tjuvkikade på tjejerna i duschen hade ställt upp någon slags betygsättning av våra kroppar, jag hamnade tämligen lågt på den listan med motiveringen att jag var lönnfet. Jag vet inte om det är relevant för att jag senare började springa som en tok i elljusspåret med en diet bestående av hårdbröd men det är iallafall något som satt sig i huvudet. Jag fick snabbt upp min kondition och blev rätt snabb där i skogen, men jag hade ingen lust att gå med i byns sportklubb. Jag tävlade mot något annat ävenom jag inte var medveten om det kanske just då.

 Min mamma var ganska upptagen med min lillebror som fötts den våren, han var prematur och de fick tillbringa mycket tid på sjukan 11 mil bort. Sommarlovet det året gick jag väl ner 15 kilo i runda slängar, vet faktiskt än idag inte riktigt vilken som var min lägsta vikt eftersom vi gudskelov inte hade någon våg hemma men den låg nog någonstans under 40 kilo. Mina föräldrar märkte ju att jag i princip slutat äta och de försökte väl på sitt sätt få mig att sluta med "dumheterna", vilket inte fungerade särskilt bra. Men mot slutet av sommarlovet efter att mina föräldrar hotat att ta mig till BUP sp började jag äta igen. I början var det nog snarare regelrätta hetsätningar av choklad och flingor, snabb energi som min kropp suktade efter. Jag gick upp i vikt och det dög för vår gammalmodiga skolsköterska som vägde mig regelbundet, detta var dock den enda hjälpen jag fick då.. Jag hade med andra ord bara en kortare "släng av anorexi", iallfall verkade det vara omgivningens uppfattning.

jag fortsätter imorgon med resten...ska försöka hitta nån inrefridknapp så att jag kan somna och orka upp till mitt terapisamtal imorgon